Exhibition views

Prêt-à-porter, Galleri Flach, Stockholm 2024

MoNo, HB55 Kunstfabrik, Berlin 2023

photos: Tim van den Oudenhouven

Transtonations, Museum EICAS, Deventer 2023

Marcus Appelberg, Peter Aerschmann, Daniela Ehemann, Ingeborg Entrop, Simon Whetham, Tanja Isbarn

In the exhibition Transtonations the Étude #5 by Argentinian tango composer Astor Piazzolla (1921-1992) echoes about the possibilities and limits of sound.

Six international artists reflect on Étude #5 by Astor Piazzolla using sound and images. They have been challenged by German artist/curator Tanja Isbarn, who also exhibits her work.

With the term transtonations Isbarn refers to transition and movement based on a musical exercise (etude). This international art project pushes the limits between resemblances and differences, between autonomy and conjunction. Each artist responds from his or her own identity using his or her own techniques, the central focus being the exchanges between the individual artists but also with the audience. The project is divided into three stages: the first stage in Museum EICAS in Deventer, the second and third respectively in Gothenburg and Berlin. Various works are to be found in the large room, the film room and the hallways. Overlapping and parallel to one another, you not only experience two and three dimensional work but also film, sound art, music and texts.

/

In recent years Appelberg has referenced contemporary avantgarde fashion and biblical scenes from the Renaissance. Two separate modes, brought together by the fold. The fold acts as symbol for transformation and metamorphosis - as a boundary between inside and outside, depth and surface, and thus wants to challenge internal and external boundaries.

In the cyanotypes Folds – cyantotype is an ancient photographic technique - abstracted seas of folds and drapes are created as photograms, like light paintings developed under the sun. They are presented together with 3D-printed sculptures, digitally scanned mountains of fabric modified in a 3D software and printed in plastic.

Stripping the surface, Galleri KC 2023

Marcus Appelberg / Maja Sikorska

photos: David Eng

Stripping the surface är en utställning med Marcus Appelberg och Maja Sikorska. Samarbetet föddes ur ett gemensamt intresse för yta och vad som döljs under ytan; relationen mellan ett yttre och inre. Den första utställningen ägde rum 2015, då sprickor blev ett symboliskt motiv för det förgängliga. Parallellt har deras intresse för yta lämnat väggen och rört sig närmare kroppen.

Sikorska inspireras av kroppens insida, både visuellt och psykologiskt, och har utvecklat en motivvärld av monokroma biomorfa former i teckning och skulptur. Dessa abstrakta organiska former existerar någonstans mellan abstraktion och något tillsynes bekant - något mellan natur, kropp och ting. Motiven uttrycker en idé om flexibilitet och potential; ett ständigt blivande, även i den färdiga formen. De blir till projektionsytor för betraktarens egna associationer och tankar.

För Appelberg har kroppsligheten istället kommit att handla om mode. Inspirerad av både kontemporärt avantgardmode och bibliska scener från renässansen, avbildar han tyg och draperingar, med fokus på hur de förhåller sig till en kropp. Vecken i tygerna blir en metafor för transformation och metamorfos - som en gräns mellan insida och utsida, djup och yta, där inre och yttre gränser utmanas.

Heavenly bodies, Härke Konstcentrum 2023

photos: Henrik Ljusberg

Jag återkommer ständigt till samma motivvärld. Att återkomma betyder inte nödvändigtvis att man inte rör sig framåt. Att skapa är att leta i sitt referensbibliotek, bland minnen och saker man tidigare upplevt och kombinationen av alla intryck blir det egna språket. Med tiden utkristalliseras tydliga referenser och frågeställningar.

De senaste åren har min referensram främst bestått av två huvudspår: kontemporärt avantgardemode och bibliska scener från renässansen. Två saker som vid första anblick känns vida separerade men i min bildvärld knappast kan urskiljas. Kanske mina två stora uppvaknanden, att som tonåring besöka Rom och se dessa renässansens mästerverk och senare upptäckandet av modet som ett sätt att uttrycka identitet och att höja sig över vardagens tristess.

I en serie nya cyanotypier omvandlas AI-genererade bilder av draperingar och tygsjok till analoga tryck framkallade i vårsolen. Den senaste tidens accelererande utveckling av AI har lett till såväl filosofiska frågeställningar som frågor kring upphovsrätt. Genom att mata programvara med utvalda ord skapas nya bilder av hela världens bildbank, och genom min hand förvandlas dessa bilder till analoga unika tryck genom den första fotografiska tekniken cyanotypi, dåtidens stora teknologiska utveckling. I motsats skapas i utställningens största verk ett abstraherat hav av veck och draperingar, en bild skapad av bara ljus och skugga i en tradition av kameralöst fotografi eller fotogram, ett slags måleri med ljus.

Här visar jag för första gången även 3D-printade skulpturer som tar sitt avstamp i de verk jag skapade för Udden skulptur 2021. Då i draperad betong och kroppsstorlek kamouflerade i bergväggen, nu digitalt inskannade berg av tyg som modifierats i en 3D-programvara och skrivits ut i plast i miniformat. Till sitt uttryck påminnande om marmorskulpturerna jag såg i Rom som tonåring.

Gemensamt för verken är vecket som symbol för transformation och metamorfos - som en gräns mellan insida och utsida, djup och yta, och vill därmed utmana inre och yttre gränser. Genom att avbilda tyg som faller och draperas över kroppar leker jag med tankar kring att skyla och framhäva i verk som genom en transformation från digitalt till analogt gömmer ett rikt referensmaterial.

Recension i Volym

Dymlingar, Lidköpings konsthall, 2023

Horror Vacui, Detriti Gallery, 2023

Gestures, Konstnärhuset Svavel, 2021

Gestures, gester, är måleriska penseldrag eller kroppsliga uttryck. Marcus Appelberg har länge intresserat sig för mode och draperingar, där hans kropp ofta blivit skådespel för modets olika uttryckssätt och där kroppar avbildats invirade i draperingar i målningar. Främst har hans måleri dock kännetecknats av avsaknaden av gestalter, där tomma rum och scenerier ofta avbildats. Genom gester och uttryck som döljs under sjok av tyg utforskar han nu gränsen mellan kropp och klädnad, och verken blir en förlängning av de tidigare textila verken som utifrån sitt förhållande till ramen utforskar gränserna för sin kropp.

Målningarna i Gestures består av två spår med samma fokus: i en serie hämtas inspiration från renässansens avbildande av klädnad i bibliska scener och i en annan direkt från modet. I Assumption of the Virgin Mary avbildas utsnitt ur målningen med samma namn av Annibale Carracci. Upptagandet i himlen kan ses som en förvandling eller metamorfos, något Appelberg intresserat sig för i sin praktik. Där modet kan förflytta gränser och ändra vår uppfattning kring kropp och identitet, så handlar målningen också om en transcendental förändring. I utställningens största målning avbildas Pär Engshedens klänning buren av Sara Danius till Nobelbanketten 2018. Sara, och klänningen, blev ikonisk och ett fuck you riktat till Akademien.

Gestures, C:nen Östersund, 2021

Full Vision, Länssalong 2020, Jönköpings läns museum

Gestures, Galleri SM Art, 2020

Gestures are brushstrokes or bodily expressions. Marcus Appelberg has long been interested in fashion and draping, where his body has often become spectacle for fashion's different modes of expression, and bodies being depicted draped in cloth in paintings. Mainly though, his paintings are characterized by a lack of figures in favor of empty rooms and scenes. The last years he has worked with textile, linen is draped around stretchers creating pictorial space. They deal with the body but could be read as expanded paintings, where the base material of painting (linen and stretcher) are used to explore the boundaries of painting.

In a series of new paintings inspiration is drawn from renaissance paintings depicting biblical scenes. Through gestures and expressions hidden under cloth the boundary between body and clothing is explored, and the works become an extension of the textile works that explore the relationship to their body.

Things We Will Forget, Göteborgs Konsthall, 2019

Marcus Appelberg / Amy Boulton / Simon Fagéus / Mathilda Franzén / Klængur Gunnarsson / Julio Guzman / Maria Victoria Høvring Høeg / Josef Mellergård / Laurence Price / Eirik Rønneberg / Stig Steijner / Maria Safronova Wahlström / Siri Frances Wibell

We will quickly forget the things we think are permanent now.

Urban developments, today imagined only in artists’ impressions and CGI fly-throughs, will collapse into ruins. Political structures, whose inescapable control we are so sure of, will be swept away: we will discover that we could have been free all along, if we’d ever wanted it. Identities that we have fashioned for ourselves, brick by brick, hour by hour, will be met by crisis, and we will discover that we no longer belong in this team or this skin.
What we will forget is that we ever lived this way, that our world was like this, and we were this way within it. We will forget these habits, these things which seem to us now so unchangeable; we will replace them with others, equally ephemeral, but apparently just as permanent.

We can already imagine it differently, though. We can imagine how we might live; we can imagine how we might be; we can imagine how we might imagine ourselves. And by imagining, we can transform everything, if we want to.

Remember the things you see in this exhibition; these moments of imagining.

Daniel Jewesbury, curator

...

Fold yourself up, you’re invisible
Fabric, stretcher, 2018/19

Marcus Appelberg’s draped and folded fabric works depart from the stretcher, questioning as well as clinging to it. Camp glittery sequins and silky red and pink, taking inspiration from fashion, play with redefining preconceived notions of the body. In the work, the folds in the material function as an interface between inside/outside, depth/surface, being/appearing. The work dances between restraint and release and folds itself both outwards and inwards.

Fragmented Bodies, Galleri Rotor2, Gothenburg 2018

Marcus Appelberg / Jenny Kristina Nilsson / Maja Sikorska

Fragmented bodies is an ongoing investigation initiated by Marcus Appelberg as a platform to showcase artworks that have body and materiality, and the fragmentation of the both as a focal point. In this first exhibition, with Marcus Appelberg, Maja Sikorska and Jenny Kristina Nilsson the different aesthetics and approaches create a physical dialogue which we aim to develop at a larger scale, in collaboration with other artists, in the future.
The works specifically created for this exhibition have a range of expressions and artistic methods. Jenny Kristina Nilsson works site specific to develop her suspended net structures. They are a manifestation of a fragile inner landscape that barely holds together, frozen in motion.
Maja Sikorska uses personal narratives to speak about larger issues. Using the experience of her own sterilisation, her works deal with vulnerability and the sense of powerlessness, both in relation to the own body and the different structures that infringe on the individuals freedom of choice.
The fabric in Marcus Appelberg’s work has connotations of fashion and beauty, posing questions on how fashion can redefine and alter the body. The fabrics have been draped, sewn together, stretched onto stretchers, and finally moved into the room, breaking away from their initial frame.

Fabric falls, curtain calls, Galleri Rotor2, Gothenburg 2018

"Let the curtain fall, rise, drift apart.
Applause."

RE—STRAIN, Konstväggen, Jönköpings Stadsbibliotek 2018

To restrain. My images have been created through a restrained approach, wherein elements have been simplified and the emptiness has spoken. Meticulously constructing images following pre-set conditions have become a working method informing my practice. In RE—STRAIN a new material is restrained: fabric is strained onto stretchers, draped and folded over it to create images without painting. They relate to the materials of painting, linen and stretcher, and the stretcher becomes the given frame, the pictorial realm, that the fabric must relate to. My interest for fabric goes back - it has been depicted in my paintings but also enclosed my body in unconventional ways. Fashion har perhaps finally arrived in my practice, appearing not only as a sole entity outside painting. As certain clothing redefines and reshapes the body, the fabric is strained over the stretcher in an attempt to create pictorial space, redefine frames and break accustomed patterns.

1 KG, Galleri Rotor2 2017

STILL WALLS, Galleri Tegel 2017

I samband med SV Konstrunda öppnar utställningen STILL WALLS på Galleri Tegel, ett stenkast från samlingsutställningen på Kulturvinden som har vernissage samma kväll.

STILL WALLS visar arbeten från de senaste åren i Berlin och fokuserar på två serier: Still (där utsnitt ur filmstillbilder står i fokus) och Walls (målningar av väggar, sprickor och puts).

Homecoming Queen, Österängens Konsthall 2017

Anton Brolin / Carl-Oskar Jonsson / Clara J:son Borg / Hillevi Cecilia Högström / Jesper O.T. Andersson / Joakim Sandkvist / Karl Georg Staffan Björk / Malin Persson / Monica Tormell / Nina Noreskär / Paul-Robin Sjöström / Sebastian Dahlqvist / Stina Malmqvist / Tim Söderström / Tina Hultsborn / Marcus Appelberg

”Hur förhåller man sig till sin hemstad? Vi har återkommit till minnen. Alla har vi minnen av en stad som inte längre är vår. Det kan vara svårt att komma tillbaka. Här var man en annan person, innan allt det där man lärt sig på den nya platsen. Dit man sökte sig för att bredda horisonten och bli någon annan. Kanske till och med göra sig kvitt den man en gång var.”
Homecoming Queen is a group exhibition showing 16 artists from Jönköping, today living and working around Sweden and abroad. The exhibition will show a variety of works. A catalogue will accompany the exhibition, exploring the artist's relation to their hometown.
Artists have always been mobile and in today's global society they are perhaps the most mobile. When borders open and free mobility is seen as a human right the art is changing. In Sweden the art universities are located in the big cities, and those are the places to which the artists are drawn.
What do we bring with us from our upbringing and heritage?
Do we wear the stamp of the place we grow up or are we more influenced by the place to which me move?
Homecoming Queen brings these artists back to Jönköping. The work leading up to the exhibition has been a detective work: Where are the artist's located? What are they working on?
I've found them in Stockholm, Malmö and Gothenburg. In Copenhagen, Berlin, Amsterdam and Reykjavik.

Absolventenausstellung, UdK Berlin 2016

Konstsalongen, Nässjö Konsthall 2015

Walls, Pony Royal, Berlin 2015

The more I look, the more these buildings form just another form of body, also aging. The wear of time. They get ulcers and scars. Get destroyed, fixed up, break down. They become vulnerable, despite their hard material.

For a long time, walls and cracks have occupied Marcus Appelberg. By combining elements of structural form, texture and a strong sense of color he creates images that become complex due to their sheer simplicity.
”… a sparse yet elaborate painting style. The small nuances, cracks and structures chronicle the relationship between walls and surfaces in an appealing way. Daring to be reductive at such a young age is courageous. His images form a coherent collection, enhancing each other. Nothing is left to chance”.

”The motif perplexes and confounds. So does the technique. What hides behind the secretive surface? Dull existence is likely closer than we think, and we are pulled into it regardless of whether we want to or not”.

In recent works the focal point has shifted increasingly to the nuances of the cityscape. Disparate objects out of context are meticulously studied and displaced to create new meaning. Wall structures are studied in detail, their texture almost turning into flesh. The color pink has long been on Appelberg’s palette, the color of organs. It flushes angry with red and falls ill with green, giving a sense of life to these inanimate objects. In the new series of drawings exhibited the color becomes the foundation for the elements depicted, challenging how we read ordinary objects found around the city.

text by Golnosh Hosseini, Berlin 2015

Vanitas, Marcus Appelberg & Maja Sikorska, Tändsticksgränd, 24 Jönköping 2015

Korrespondens mellan Marcus Appelberg & Maja Sikorska den 8 april 2015
MS: Hur kom du in på temat sprickor?
MA: Jag har under en längre tid sökt mig till mer reducerade bilder vilket resulterade i att jag målade väggar. Min blick drogs till väggar, och intresset låg i strukturen, färgerna och formerna som fanns i den till synes platta ytan. Jag började upptäcka sprickor och zoomade på så vis in utsnittet än mer. Det skulle kunna handla om sår i staden. Man kan undra varför sprickorna har uppkommit.
MS: Precis. Jag tror att jag drogs till de här spruckna betongväggarna just för att det finns något lite mystiskt och vackert i förstörelsen. Ju mer jag fokuserade på sprickor och slitage runt omkring desto mer humaniserade jag dem, i den mening att jag alltmer såg dessa väggar som kroppar och sprickorna som rynkor och ärr.
MA: Jag håller helt med om att det finns något vackert i förstörelsen. När jag ser sprickor runtomkring mig i stadsbilden tänker jag mig att de ger omgivningen liv och historia. Man förstår att de funnits där en lång tid. Mina sprickmålningar började med en serie om nio målningar. Det var kort efter det jag upptäckte verket Concrete memories av dig, som också är en serie om nio teckningar. Vad var det som fick dig att göra de och varför just nio?
MS: Vilken fin tanke, att vi båda började utifrån en serie med samma antal bilder...
Jag tog bilderna under en resa till Warszawa, i lägenheten där jag alltid bor när jag hälsar på. Min morbror höll på att renovera vardagsrummet och jag blev helt förtrollad av den upprivna väggen som kom fram under den flagnade färgen. Det blev ett så intimt möte med något så statiskt och opersonligt som en vägg... Först ett halvår senare hittade jag bilderna och bestämde mig för att arbeta vidare med dem. Jag minns inte att antalet i sig skulle varit ett medvetet beslut, jag samlade ihop de bilderna som funkade tillsammans och experimenterade tills jag hittade en helhet i kompositionen av olika fragment.

MA: Jag har också utgått från fotografier. Hur viktig är platsen i dina verk? Concrete memories skulle kunna antyda att det handlar om själva väggens minnen.

MS: Dubbeltydigheten i titeln speglar de två perspektiv jag växlade mellan under arbetets gång. Concrete memories rör sig mellan betongväggens egen historia och mina minnen från en konkret plats, som under min uppväxt var (och än till idag är) mitt andra hem. Jag har under det senaste året arbetat mycket med kopplingen mellan det intima och det anonyma. För mig är inte platsens geografiska läge det väsentliga, utan snarare vilken relation jag har till den. Platserna som avbildas, i de verk jag kommer ställa ut, är dels privata, dels nyupptäckta och dels "anonyma" - dvs. platser som jag inte har någon anknytning till, som jag varken besökt eller ens känner till.
Hur förhåller du dig till platsen som du avbildar?
MA: För mig är platsen egentligen inte viktig. Det handlar mer om en känsla, som den vi pratade om. Men jag tror att vi i både Berlin och Polen, där du har dina rötter, kan hitta fler sprickor. Det är någonting som känns så tillrättalagt och kliniskt med Sverige och när man tänker på gamla Östeuropa så tänker man mer på rå betong och sjaskiga nergångna hus. Var jag kanske vill komma är hur våra omgivningar påverkat oss i vårt intresse för sprickor?
MS: Jag har precis som du säger alltid uppfattat Sverige som väldigt städat, tillfixat. I kontrast är Polen mer kaotiskt - nya imponerande skyskrapor står ibland vägg i vägg med riktigt slitna gamla hus. Jag dras till kontraster och de är inte lika synliga när man "fixar till" ytan. Därför kändes det naturligt för mig att söka efter motiv i Warszawa.
MA: Många av de sprickor jag arbetat med, har jag bara stött på när jag varit på väg någonstans. Några av dem har jag studerat noga vid rökpauser när jag varit på besök i Sverige och stått på gården, andra har jag fotograferat av halvt i farten. Som konstnär har man alltid blicken med sig, och sprickorna kan dyka upp var som helst och när som helst. Det är kontrasterna som gör staden dynamisk, och något jag tycker saknas i till exempel Jönköping där allt känns nybyggt. Jag håller helt med.
Ditt huvudsakliga medium är teckning. Hur tror du valet av medium påverkar hur man ser på våra bilder? Där jag arbetar med färg, här dock väldigt sparsmakat, och du med teckning så bygger vi på så sätt upp våra bilder på väldigt olika sätt.

MS: Jag tycker det gör hela konceptet intressant. Vi angriper samma tematik, eller motiv, genom två helt olika tekniker - jag tror detta t.o.m. kan synas i våra fotografier eftersom vi är vana att bygga upp bilder på olika sätt. Det skulle inte vara konstigt om det påverkar hur man använder fotografiet som medium.
Jag är ute efter ett fokus, att titta på något och verkligen se det, i detalj, både dess fysiska form och dess potential. Jag har därför valt att bygga upp mina teckningar lager på lager, med prickar. Denna tidskrävande process tillåter mig att studera väggens och sprickornas struktur och jag upplever att jag nästan skulpterar fram bilden med skugga och ljus.
MA: Jag lägger all min energi på sprickorna och låter själva putsen, väggen omkring, ligga som ett vitt färgfält. På så vis kanske man skulle kunna säga att jag målar husets själ, dess inre. Det handlar mer om vad dessa sprickor blottar än vad de är sprickor i, så att säga.
Du arbetar ju också med blandteknik, där du tecknar ovanpå foton. Hur kom du fram till den tekniken?
MS: Blandtekniken är precis som "prick-metoden" (och också tillsammans med den, i några bilder) ett experiment i att försöka studera strukturen, bygga ut den och ge bilden en ytterligare dimension. Jag söker att lägga till något av min upplevelse av det fysiska motivet i den bild jag tagit med mig därifrån.
Det är intressant att du säger just "husets själ" - jag upplever själv att jag förmänskligar dessa motiv. Ju mer jag tittar, desto mer blir dessa byggnader bara en annan form av kropp, som också förfaller. De nöts av tid och händelser, de får sår, de ärrar. De förstörs, fixas till, byggs upp, bryts ner. De blir sårbara, trots sitt hårda material.
MA: Jag har beskrivit mina sprickmålningar på precis det viset tidigare. Då kan man ju fråga sig om vi har något speciellt förhållningssätt till staden? Kanske har de mer gemensamt med vanitasstilleben än man från början kan tro?
MS: Jag tror att du har rätt.
MA: Vanitas (latin för 'fåfänglighet' eller 'tomhet') är ett motiv i konst och litteratur, som avser att påminna
om livets förgänglighet (...)
MS: Jag tror vi har vår titel.

Mantra, curated by Marcus Appelberg, Tändsticksgränd 24 Jönköping 2015

Jesper O.T. Andersson / Marcus Appelberg / Alexandra Dahlqvist / Mikael Fransson / Judtih Gerke / Anna Innokenteva / Jonathan Jung / Anne-Sophie Kneer / Julian-Jakob Kneer / Golnosh Hosseini / Kajsa Rhodin / Michel Wagenschütz / Filippa Wikner

Young art students from Sweden and the university in Berlin were showcased together under the theme mantra. Repetition was a key theme, showcased through painting, drawing, new media and installation.

Press: Jönköpings-Posten

photos: Mikael Fransson

The exhibition was funded by Jönköpings Kommun Kultur. Special thank you to Kulturhuset and Konstnärsföreningen Dymlingen.

Frilagret, Göteborg 2014

Reflections, Brezel Bar, Berlin 2013